ebbaignell.blo.gg/se

Men de visste aldrig hur de själva skulle leva

Glömde ett citat, från s 26:
 
"Det var därför han tyckte om att vara på vandring - han lärde känna nya människor hela tiden, och han behövde inte umgås med dem varje dag. När man alltid såg samma människor - och så var det vid seminariet -blev de där människorna till slut en del av ens liv. Och eftersom de var en del av ens livskulle de efter ett tag också vilja ändra ens liv. Om man inte gjorde som de förväntade sig blev de sura. För alla människor hade en bestämd uppfattning om hur andra borde leva. Men de visste aldrig hur de själva skulle leva."
 
Det här får mig att tänka på/känna en rad olika saker. Andra människors stora påverkan på ens liv, kanske skräcken att inte leva upp till andras förväntningar och explosionen som uppstår varje gång det inte går. För alla människor har olika uppfattningar om hur man borde leva och var man än väljer att lägga fokus finns det alltid någon man otillfredsställer, hur man än sträcker sig åt alla de hundratals håll man kan se, kommer det alltid krascha någonstans. Samtidigt som man själv, kanske omedvetet eller oavsiktligt, ju är en av dem som delar in människor i fack och kanske oftast bara ser dem från ett håll och på så sätt splittrar även dem. 
 
Å andra sidan behöver vi ju andra människor för att våra egna personer ska ha någonstans att landa. Om hela jordens befolkning vore blind, skulle jag då ha ett utseende? Om alla var döva, skulle jag då ha en röst? 
 
Nu svävade jag iväg kanske. Tycker i alla fall utdraget har potential att få läsaren att tänka utanför det som skrivs, att väcka nya tankar som kan haka fast och i sin tur föda nya tankar osv osv.
 
Häj sålänge. 
 
 



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback