ebbaignell.blo.gg/se

Lyckans hemlighet

På s. 37-38 får Santiago en historia berättad för sig av en konung med en metafor jag tycker är helt briljant. Anekdoten handlar om en ung pojke som blir skickad till ett slott där den visaste mannen av alla bor. Han vandrar över öknen i dagar och får vänta många timmar innan han till slut får träffa honom. Mannen i fråga ger pojken en sked med två oljedroppar på som han ska promenera runt i slottet med i två timmar och sedan komma tillbaks till mannen. Pojken gör som han blivit tillsagd, men när han återvänder till mannen frågar denne om pojken har sett sig omkring, om han lagt märke till omgivningen, slottets salar och väggbonader, den stora trädgården och de vackra pergamenten i hans bibliotek. Nej, svarar pojken och mannen förklarar att han inte kan hjälpa någon som inte har sett hans hem. Pojken får gå runt ytterligare timmar i slottet och är nu noga med att lägga märke till alla vackra detaljer i slottet, konstverken på väggarna, trädgårdarna, de omkringliggande bergen, blommornas fulländning, finessen bakom varje konstföremåls placering. När han för andra gången kommer tillbaks till mannens rum frågar mannen “men var är de två dropparna på skeden jag bad dig hålla?”. Pojken tittar ner på skeden och upptäcker att han av misstag spillt ut dropparna av fascination över allt vackert i slottet. Mannen säger då “Det här är det enda råd jag har att ge dig. Lyckans hemlighet ligger i att uppmärksamma allt det underbara i världen och ändå aldrig glömma de två dropparna på skeden.” 
 
Den handlar såklart om subtiliteten mellan drömmarna och nuet. Drömmarna ska du alltid hålla fast vid och värna om, men du får aldrig glömma att leva i nuet. Om du går miste om upplevelserna på vägen mot målet är drömmen i sig ingenting värd. Utan resan finns inget mål och målet kommer kanske heller aldrig bli uppfyllt om vissa viktiga detaljer och symboler utelämnas. Jämvikten mellan de båda medverkande krafterna är kanske människans viktigaste och svåraste balansgång och det är först när man lärt sig balansera på den som man kan förstå lyckans hemlighet. 
 
 

Men de visste aldrig hur de själva skulle leva

Glömde ett citat, från s 26:
 
"Det var därför han tyckte om att vara på vandring - han lärde känna nya människor hela tiden, och han behövde inte umgås med dem varje dag. När man alltid såg samma människor - och så var det vid seminariet -blev de där människorna till slut en del av ens liv. Och eftersom de var en del av ens livskulle de efter ett tag också vilja ändra ens liv. Om man inte gjorde som de förväntade sig blev de sura. För alla människor hade en bestämd uppfattning om hur andra borde leva. Men de visste aldrig hur de själva skulle leva."
 
Det här får mig att tänka på/känna en rad olika saker. Andra människors stora påverkan på ens liv, kanske skräcken att inte leva upp till andras förväntningar och explosionen som uppstår varje gång det inte går. För alla människor har olika uppfattningar om hur man borde leva och var man än väljer att lägga fokus finns det alltid någon man otillfredsställer, hur man än sträcker sig åt alla de hundratals håll man kan se, kommer det alltid krascha någonstans. Samtidigt som man själv, kanske omedvetet eller oavsiktligt, ju är en av dem som delar in människor i fack och kanske oftast bara ser dem från ett håll och på så sätt splittrar även dem. 
 
Å andra sidan behöver vi ju andra människor för att våra egna personer ska ha någonstans att landa. Om hela jordens befolkning vore blind, skulle jag då ha ett utseende? Om alla var döva, skulle jag då ha en röst? 
 
Nu svävade jag iväg kanske. Tycker i alla fall utdraget har potential att få läsaren att tänka utanför det som skrivs, att väcka nya tankar som kan haka fast och i sin tur föda nya tankar osv osv.
 
Häj sålänge. 
 
 

Alkemisten

Har bara läst en yttepyttedel av Paulo Coelhos "Alkemisten", men är redan fängslad och nästan hänförd. Kanske inte för att jag direkt tror på hans teorier (inte än i alla fall, är långt ifrån övertygad), men de skakar om och får en att vända ut och in på föreställningar som sitter så djupt inpräglat i ens synsätt på världen och livets mening att den överväldigande känslan överväger själva tesen i sig. Att det går att några sekunder i taget hamna med fötterna upp och bli totalt lost in space. Att bara på grund av ett fåtal stycken text få svindel och bli lite galen. Att hjärnan vrider sig en kvarts varv inne i huvudet. Det är ju där man (åtminstone jag) vill hamna när man läser en sån här typ av bok. 
 
Lite utdrag: 
 
s. 28
"'Det är en bok som beskriver samma sak som nästan alla andra böcker', fortsatte den gamle. 'Den beskriver människans oförmåga att styra över sitt eget öde. Och till slut får den oss att tro på den största lögnen i världen.'
(...)
"'... att vi vid ett bestämt tillfälle under vår lenad tappar kontrollen över vad som händer med oss och våra liv börjar styras av ödet. Det är den största lögnen i världen.'"
 
s. 31 
"... I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde. I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt och människor är inte rädda för att drömma om och önska allt det där som de skulle vilja se hända i sitt liv. Men medan åren går börjar mystiska krafter att försöka bevisa för dem att det är omöjligt att förverkliga sitt levnadsöde."
 
s. 32, kanske det bästa hittills
Vad är mystiska krafter?
"Det är krafter som förefaller onda men som i själva verket undervisar dig om hur du ska fullfölja ditt levnadsöde. De gör din vilja och ditt inre väsan redo. Det finns nämligen en stor sanning på den här planeten: när du, vem du än är och vad du än gör, verkligen vill någonting beror det på att din vilja har uppstått i universums själ. Den är ditt uppdrag på jorden. Världssjälen finner näring i en människas lycka. Men även i olyckan, avundsjukan, svartsjukan. Att uppfylla sitt levnadsöde är människors enda skyldighet. Allting är ett. Och när du vill någonting verkar hela universum för att du ska kunna uppnå det."
 
 
++++ än så länge! Detta bådar gott.