(Vi läser om skrivande inför nationella provet i sv imorgon. Blev intresserad. Skrev några rader. Varsegoa.)

 För mig är skrivandet det mest kompletta uttryckssättet, utan att kunna sätta ord på tankar och känslor känns de så abstrakta att de känns intetsägande, nästan rentav obefintliga. Det är först när jag ser det svarta på det vita jag blir medveten om mina tankar och kan föra dem vidare, dra slutsatser och se kopplingar min hjärna inte är kapabel att göra när förnimmelserna ännu bara är tankenät inuti huvudet.

 Jag gick (eller går fortfarande iofs men ja) estetiska linjen på gymnasiet. Det var kanske rätt beslut i början när jag var så skoltrött att jag tappade skärpan och började vingla bara av att se en skolbyggnads gråa stenväggar torna upp sig framför mig. Kanske valde jag det också för att jag alltid önskat att jag var en sådan som kunde förstå innebörden av en bra film, kunna analysera dem och se meningar mellan scener som ingen annan såg. En sådan som skulle kunna få rysningar av ett fotos estetiska uppbyggnad och kunna förklara det vackra och betydande i ett konstverks geniala konstruktioner. Kanske besitter jag den förmågan till viss del, någonstans långt inne, men efter tre år vet jag. Jag är en sådan som hellre skriver de där tusen orden en bild sägs kunna förmedla. 

 Jag har skrikit, gråtit, rivit mig i håret och slängt ett oräkneligt antal ihopknycklade kollegieblocksark i papperskorgen under skrivbordet. Jag har fått panik över att orden inte har nått mig, jag har blivit galen på språkets begränsade terminologi och att mitt ofta ganska torra ordförråd inte har räckt till. Det har vid åtskilliga tillfällen känts hopplöst, rentav omöjligt att formulera mina inre strävor, min ambition att prestera och uttrycka mig har inte bara varit en bägare som runnit över återkommande gånger, bägaren har helt enkelt välts ut av smockfullhet och alla spår av möjlig lust och framåtanda har spillts ut och sugits upp av marken.